Kazakh vitthuvudskor. — köpa eller sälja

Rasens historia: Kazakisk vitkammad ko är en ras av nötkreatur med köttinriktning, som avlades i Kazakstan och den sydöstra delen av Ryssland. Urvalet av den kazakiska vitkammade rasen började på 1930-talet. Arbetet baserades på korsning av lokala kazakiska och kalmuckiska kor med Hereford-tjurar. Huvudmålet var att skapa en ras som är motståndskraftig mot det hårda klimatet i stäpper och halvöknar, med god förmåga att öka i vikt på betesmarker. Experiment genomfördes under förhållanden med begränsad vinterutfodring, vilket gjorde urvalet särskilt strängt. Tack vare dessa förhållanden utvecklade rasen hög uthållighet och anpassning till extrema temperaturer. År 1950 fick den kazakiska vitkammade rasen officiellt erkännande. På 1980-talet registrerades rekordresultat på försöksstationer: tjurkalvar kunde öka i vikt med upp till 1600 gram per dag och nå 600 kilogram levande vikt vid 15 månaders ålder. I slutet av 1991 uppgick antalet av denna ras i Kazakstan till över 1,5 miljoner djur. Senare, i Volgograd-regionen i Ryssland, skapades en Volga-typ av den kazakiska vitkammade rasen. Den kännetecknas av avsaknad av horn, högre reproduktionsresultat, tidig mognad och större kroppsvikt, vilket har gjort den särskilt värdefull för avel i denna region. Exteriör: Den kazakiska vitkammade kon har ett karakteristiskt utseende. Dess färg kombinerar röda nyanser med vita partier. Vit päls täcker huvudet, den nedre delen av kroppen, bröstkorgen, benen och svansens borst. Denna färg har ärvts från Hereford-förfäderna. Kroppen hos dessa kor är stark, muskulaturen är välutvecklad och den allmänna kroppskonstitutionen är kompakt. Skelettet hos djuren är robust, bröstet är brett och djupt, vilket framhäver deras styrka. Extremiteterna är relativt korta, men proportionerliga och starka, vilket ger stabilitet. Höjden i manken hos tjurar når i genomsnitt 133 cm, hos kor cirka 124 cm. Levande vikten hos hanar kan variera från 950 till 1100 kg, medan honor väger mellan 540 och 800 kg. Även om de flesta representanter för rasen har horn, förekommer det också hornlösa individer, särskilt bland Volga-typen, som avlas i vissa regioner. Hållningsförhållanden: Den kazakiska vitkammade kon anpassar sig lätt till betesdrift, särskilt i stäpplika och halvökenområden. Dessa kor klarar både sommarens hetta och stränga vinterfrostar. Denna anmärkningsvärda anpassning förklaras av egenskaperna hos värmeutbytet, som förändras beroende på säsong.